Valborgsmässoafton har sin egna lilla tradition numera, att fira Ida på födelsedagen och det här året inte minde än hennes 25'e i ordningen. Grattis i förskott gums! Ska bli kul att träffa min fina vän igen :) För egen del ska jag försöka ta det hyffsat lugnt med vinet så att jag är pigg i morgon då det väntar en fyra timmar lång kurs i blodspår för vårat lilla yrväder. Ska bli roligt att se hur hon agerar bland de andra hundarna och om hon klarar av att koncentrera sig på spåret.. eller om det kanske är roligare att rulla sig i gräset ;) Hoppas ni alla har trevlig Valborg!

Tillbaka på hemmaplan igen efter en väldigt bra weekend nere i Bayern och den lilla staden Burgau. Tror ni jag slappnade av efter sista inlägget jag skrev? Hm, jag insåg att vi enbart skulle checka in handbagage eftersom att vi flög med RyanAir, vilket innebär att du endast får ha ett bagage på max tio kilo och inga vätskor i förpackningar över 100 ml. Som den ytliga människa jag är som inte kan leva utan min neccesär fick jag smått panik när jag insåg att mitt schampo, balsam, hårprodukter, hårspray, make up remover, ansiktsrengöring, ansiktskräm, parfym osv alla var större än detta mått. Ringde min mor, och räddare i nöden, som fick komma med alla små burkar hon ägde för att rädda min helg. Haha, ibland känner man sig så patetisk när man är nära på att börja gråta utan sitt smink och sina produkter. Någon som kan hålla med mig, snälla?! Slutet blev iaf gott när jag (i tusentals små burkar) fick med mig nästintill alla prudukter utom hårsprayen.

Vi bodde hos P's syster och hennes man över helgen, vart bjudna på en massa tyska specialitéer, vilket faktiskt överaskade och var riktigt gott. Vi gjorde utflykter till Nördlingen där vi promenerade runt stan på en flera hundra år gammal ringmur, shoppade i Ulm, provade alla sorters öl på uteserveringarna och besökte P's pappas arbetsplats, Legoland. En helt klart godkänd minisemester. Ett stort minus med Tyskland är dock att de inte tar VISAkort någonstans. Varken på restauranger, i butiker, på shoppinggatan osv. Hur fan tänkte dom då?


För att helt byta ämne så kan jag berätta att vi tillslut vann den lilla tvisten om Securitasnotan. Yey! Skönt att höra att ni alla höll med oss. Rätt ska vara rätt! 

Just nu pågår ett mindre krig här i trapphuset, mellan oss, hyresvärden och de ovanför. Det hela började i förra helgen då jag var på kryssning och P hade förfest här hemma tillsammans med sina vänner. De spelade musik och hade roligt, precis som man brukar på en förfest, och vid elva drog de ner på stan. I måndags hade jag ett nytt meddelande på telefonsvar som visade sig vara från en kvinna som arbetar för HSB. Hon sa att hon sökte mig angående helgen som varit, om ett par utryckningar som skett. Förstog då ingenting. Ringde upp Patrick som blev förbannad och ringde upp HSB dagen därpå. De berättade att damen ovanpå oss ringt störningsjouren klockan HALV TIO på fredagskvällen för hon tyckte att det fördes för mycket liv, HALV TIO på en fredag. Klockan halv tolv hade Securitas kommit hit, då var lägenheten som sagt tom och tyst eftersom killarna redan dragit ner på stan vid den tiden. HSB säger dock att de nu skickat en räkning till oss, á 2000 kr, eftersom vi måste stå för Securitas utryckning. HUR KAN DET HÄR VARA RÄTT?!?

För det första så ringer grannarna och klagar INNAN klockan tio en fredag, bara det är i mina ögon patetiskt. För de andra så har Securitas lämnat en rapport till HSB där de säger att de gjort en utryckning, men att det var tyst, tomt och ingen hemma på platsen när de dök upp, alltså inget som störde. Anledning nummer två till att vi inte borde behöva betala!?

Vi har även ringt Securitas för att kolla vad som gäller, men där kan ingen ge oss ett riktigt svar. ILLA. Alla vi pratat med säger att vi "borde inte" behöva betala en utryckning, då det inte ens var någon hemma hos oss när Securitas var här, och de har alltså inget att gå på att det ens skulle ha varit någon fest här. Securitas säger att de däremot MÅSTE skicka ut en avgift för uttryckning, som de skickar till hyresvärden, som i sin tur väljer vart dom vill skicka den, i det här fallet till oss.

Det som gör en extra förbannad är att det här är inte första gången vi får en sån här räkning. Jag tycker att det är så fegt av de ovanpå att inte ens komma ner och säga till om dom tycker att ljudnivån är för hög, varna innan de ringer securitas. De verkar inte fatta att vi får betala varje gång. Det ska även tilläggas att hela hennes familj, tre ungar och två hundar för ett skyjävla liv dagarna i ända, men vi är inte dom som ringer och klagar, men ska de fortsätta på det här viset så borde man kanske börja? P har även varit och pratat med fler av våra grannar som även de säger att vi inte borde behöva betala, eftersom de bara var en förfest och höll sig till att gå härifrån vid elva, och efter de var de tyst.

Det roliga i den här historien är att för två veckor sedan ringde min pappa upp mig efter att ha pratat med en dam på HSB som han känner, de var innan allt det här hände. Hon hade frågat min pappa om vi, jag och P, nämnt något om att det var livat här i trapphuset. Tydligen är det så att det är någon här i huset som konstant ringer till dom och klagar på allt och alla, någon med utländsk brytning, och HSB vet inte längre hur allvarligt de ska se på de. Är det livat i trapphuset eller är det så att den här personen i fråga bara är extra kinkig?! Jag sa det till min pappa att NEJ, det är inte livat här i huset, men de finns ju de som gnäller för ingenting. Ska tilläggas att damen ovanpå är spanjorska och vi misstänker rätt starkt att de var henne de syftade på. Bara där borde de ha svaret på vem den här räkningen egentligen ska skickas till, hon som gör livet surt för alla andra ..

Tack, nu har jag ventilerat lite.

Jag har alltid haft lättare för att formulara mina tankar, funderingar och känslor i skrift än i tal. Kanske för att jag får ta tid på mig när jag skriver, jag hinner andas mellan raderna och om något skulle komma ut fel går det alltid att gå tillbaka och radera och göra om. I verkliga livet är jag lite konflikträdd, just för att jag är rädd att det som kommer ur mig ska låta fel, att det inte ska gå att göra om utifall att det nu skulle bli fel .. eller att jag inte ska få ur mig något alls. Jag inspireras av att läsa andras texter och en av mina absoluta favoriter är Michaela Forni. Det händer inte särskillt ofta, men när jag väl klickar mig in till hennes blogg fastnar jag alltid för vad hon fått ner på papper. Hon skriver så fantastiskt bra när hon ska förmedla en känsla, så att man känner sig så träffad själv, och hon har tammefan rätt varje gång. Här är två exempel, som båda passar väldigt bra in på hur även mina tankar går ..

"Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp. Och jag tror att vi männsikor som känner mycket måste vara extra starka. Annars överlever vi inte genom livet. Om man känner så mycket och inte är starkare än sina känslor kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg. Man måste vara starkare än sina känslor."

"Jag kommer alltid att välja fysisk smärta framför psykisk. Herregud det skulle vi nog alla. Man blir hellre slagen blodig än bedragen. Det fysiska, bara kött och blod och sen det psykiska, känslor. Att känna något psykiskt är en så mycket större grej än att känna något fysisk. Oavsett om någon sparkar en i magen eller tar dig bakifrån. Det är bara kött och blod. Men att känna något för någon. Att titta på någon utan att ens behöva beröring och ändå känna... så mycket större än att ha någons armar runt sin kropp. En vän till mig fick för ett tag sen reda på att hennes kille varit otrogen. Han fick så han teg av henne. Med all rätt, otrohet är en oförlåtlig sak. Han grät och grät och grät ännu mer. En kväll så obeskrivligt full ett misstag som inte kändes mer än på ett fysiskt sätt. Ett misstag han knappt ens själv kommer ihåg som förstörde framtiden mellan han och kvinnan i hans liv. Jag sa det aldrig till henne eller till honom men han var ju inte mannen i hennes liv. Hon hade ju varit förälskad kanske till och med kär i en kille på hennes jobb. Aldrig rört honom fysiskt men så många gånger i fantasin. Aldrig haft sina lår runt hans höfter men varit nära honom och känt hur det pirrar i exakt varje kroppsdel. Och jag tänker på hur mycket han fick skämmas för ett fysiskt misstag när hon kommer undan med en sådan fruktansvärd sak som att känna något för någon annan. "Men jag gjorde ju aldrig någonting". Inte? Du blev bara förälskad i en människa bakom din partners rygg. Så mycket mer smärta än en fysisk beröring. Känslomässig otrohet, på alla sätt och vis en så mycket mer hemsk grej att känna än den där fysiska otroheten. Ändå var det han som satt med sitt dåliga samvete och försökte döva smärtan med alla vodkaflaskor i världen, han som kände för en kvinna som samtidigt kände för någon annan. Samtidigt glad för att han inte fick reda på hennes känslor. Hur fan hanterar man sorgen över att den person vars hjärta man tror dunkar för dig samtidigt dunkar för någon annan?"