Jag känner igen den här känslan, känslan av att jag inte hör hemma här, strävan efter något mer, något som betyder mer än den gråa vardagen. Jag känner mig inte hemma här, jag känner mig inte bekväm med människorna här, med mitt arbete eller vad jag får ut av livet just nu. Det är en svår känsla, men den finns där, hela tiden..

Det är samma känsla som infann sig för tre år sedan, precis samma känsla. Att livet här räcker inte till, inte för mig, jag behöver mer än såhär. Jag vill ha en utmaning, känna att jag verkligen lever. Men hur? Vart? Och med vem? Då, för tre år sedan, släppte jag bara allt och drog. Och jag minns dagen efter att jag kom hem så tydligt, när jag stog framför spegeln och dansade och sjöng med till Suddenly I see med KT Tunstall,  att jag var så nöjd med livet, jag kände mig tillfreds, som att vi var vänner igen, jag och livet. Jag hade fått utlop för känslan, jag var nöjd. Kanske är det just vad jag borde göra just nu, kasta mig ut i det okända. Jag vill så gärna känna den känslan igen..

Det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Ännu svårare är det att få arslet ur vagnen och att faktiskt göra något åt saken. Jag har allt jag behöver här, jag har mitt fasta jobb, min familj, mina vänner och en ny lägenhet tillsammans med den bästa sambo ni kan tänka er. Därför blir det svårt att prata om det, det känns som att jag skulle på något vis säga att ni inte duger åt mig, men så är självklart inte fallet. Det är nog det som faktiskt tar emot i slutändan, jag är rädd, rädd att det jag har här hemma ska vara borta om jag försvinner för ett tag. Om jag släpper kontrollen, försvinner ni/du då? 

Vad säger ni, ska vi inte ge den här blogghypen en andra chans? Jo, ett sista försök. Följ med!