För alla er som inte vet så råkar det vara så att jag har ett svart, kanske tragiskt enligt vissa, litet hjärta intatuerat på min vänstra handled, och det finns faktiskt en historia bakom det hela. Den lilla fläcken kom till en fyllekväll under springbreak i Florida. Säger inte bara den meningen saken? Vi satt tillsammans med våra nyfunna amerikanska vänner på hotellets terrass och snackade skit samtidigt som vi hällde i oss drickan. Jag är lite osäker på just den här biten, men när jag tänker tillbaka så tror jag att det var jag som kom på den här idén med att tatuera oss. Grabbarna var på, såklart, men hela grejen var egentligen att få våran nyfunna dumma amerikanska vän som vi tyckte var lite präktig, att göra en riktigt dum tattoo som hon sedan stolt kunde visa upp när hon kom hem till pappa igen. I grupp gick vi mot kvarterets så kallade huvudgata, bara i det hörnet på 50 meter ligger inte mindre än 4 tattooshops. Den här tiden på dygnet hade vi däremot inget större val utan fick gå in på det ända stället som fortfarande var smarta att hålla öppet, Bulldog Tattoo. Meddans killarna började smida planer satte jag mig snabbt i stolen och berättade om min tanke, och 1 minut senare var jag märkt för livet. Det vart inte alls vad jag tänkt mig, och gamlingen som märkt mig gick tydligen på så mycket medicin att han inte längre hade något tillstånd att göra just detta. Kul att ni berättade det för mig i efterhand killar! De själva slog lite mer på stort, gick steget längre och bjöd på varsin Playboybunny. Fanns det ingen tanke om diskret?! Timmarna gick, den lilla präktiga amerikanskan försvann utan ett ord eller märke på kroppen, rädd för vad pappa skulle ha sagt. Och där stod vid, dumma svenskar, fulla och nytatuerade..  
För varje människa som ser den lilla bläckfläcken på min handled lyder samma exakta konversation, såhär: 


(Beskådare) − Har då målat, .. eller är det en riktigt tatuering det där?!
(S) − Jo, den är riktig. En fyllegrej!
(Beskådare) − Oj, jaha.. (sneglar lite konstigt)
(S) − Det är ett hjärta (eftersom du inte verkar se de ändå)!
(Beskådare) − Ja, jo, de ser jag ju. Du måste ju inte behålla de i svart, eller, du kan ju alltid göra om den till något annat senare, exempelvis en..
(S) − Tack, men nej tack. Jag gillar mitt hjärta precis som det är(!!!).   


Hittills har jag bara mött en människa som tagit emot min bläckfläck med storm, kvinnan bakom disken på Gina Tricot. Hon har nämligen en likadan! Hon ska däremot bygga på sin, mycket vackert måste jag säga. Vi pratade länge om våra sällsynta små brännmärken, mm, vi lixom hade nått gemensamt. Mitt hjärta är ett minne för livet, från en av de roligaste upplevelser i mitt liv, från Springbreak 07 och för något som är alldeles för privat för att dela med sig av här. Jag vet ju som sagt inte med säkerhet vem eller vilka som läser min blogg.



Slutsats; I′m lovin it, och impuls är livet!