Jag har alltid haft lättare för att formulara mina tankar, funderingar och känslor i skrift än i tal. Kanske för att jag får ta tid på mig när jag skriver, jag hinner andas mellan raderna och om något skulle komma ut fel går det alltid att gå tillbaka och radera och göra om. I verkliga livet är jag lite konflikträdd, just för att jag är rädd att det som kommer ur mig ska låta fel, att det inte ska gå att göra om utifall att det nu skulle bli fel .. eller att jag inte ska få ur mig något alls. Jag inspireras av att läsa andras texter och en av mina absoluta favoriter är Michaela Forni. Det händer inte särskillt ofta, men när jag väl klickar mig in till hennes blogg fastnar jag alltid för vad hon fått ner på papper. Hon skriver så fantastiskt bra när hon ska förmedla en känsla, så att man känner sig så träffad själv, och hon har tammefan rätt varje gång. Här är två exempel, som båda passar väldigt bra in på hur även mina tankar går ..

"Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp. Och jag tror att vi männsikor som känner mycket måste vara extra starka. Annars överlever vi inte genom livet. Om man känner så mycket och inte är starkare än sina känslor kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg. Man måste vara starkare än sina känslor."

"Jag kommer alltid att välja fysisk smärta framför psykisk. Herregud det skulle vi nog alla. Man blir hellre slagen blodig än bedragen. Det fysiska, bara kött och blod och sen det psykiska, känslor. Att känna något psykiskt är en så mycket större grej än att känna något fysisk. Oavsett om någon sparkar en i magen eller tar dig bakifrån. Det är bara kött och blod. Men att känna något för någon. Att titta på någon utan att ens behöva beröring och ändå känna... så mycket större än att ha någons armar runt sin kropp. En vän till mig fick för ett tag sen reda på att hennes kille varit otrogen. Han fick så han teg av henne. Med all rätt, otrohet är en oförlåtlig sak. Han grät och grät och grät ännu mer. En kväll så obeskrivligt full ett misstag som inte kändes mer än på ett fysiskt sätt. Ett misstag han knappt ens själv kommer ihåg som förstörde framtiden mellan han och kvinnan i hans liv. Jag sa det aldrig till henne eller till honom men han var ju inte mannen i hennes liv. Hon hade ju varit förälskad kanske till och med kär i en kille på hennes jobb. Aldrig rört honom fysiskt men så många gånger i fantasin. Aldrig haft sina lår runt hans höfter men varit nära honom och känt hur det pirrar i exakt varje kroppsdel. Och jag tänker på hur mycket han fick skämmas för ett fysiskt misstag när hon kommer undan med en sådan fruktansvärd sak som att känna något för någon annan. "Men jag gjorde ju aldrig någonting". Inte? Du blev bara förälskad i en människa bakom din partners rygg. Så mycket mer smärta än en fysisk beröring. Känslomässig otrohet, på alla sätt och vis en så mycket mer hemsk grej att känna än den där fysiska otroheten. Ändå var det han som satt med sitt dåliga samvete och försökte döva smärtan med alla vodkaflaskor i världen, han som kände för en kvinna som samtidigt kände för någon annan. Samtidigt glad för att han inte fick reda på hennes känslor. Hur fan hanterar man sorgen över att den person vars hjärta man tror dunkar för dig samtidigt dunkar för någon annan?"